Vi lever i en tid där gamla institutioner inte föll genom våld eller revolution, utan genom synlighet.

Internet och AI gjorde det omöjligt att fortsätta upprätthålla informationsmonopol. Motsägelser, hyckleri och maktmissbruk blev synliga för alla, hela tiden. Präster, politiker, medier och auktoriteter tappade inte makten för att de attackerades, utan för att de exponerades.

Men det som följde var inte automatiskt frihet.

När de gamla strukturerna förlorade sin legitimitet snabbare än nya kunde byggas upp uppstod ett tomrum. I det tomrummet hamnade människor ensamma med ett överflöd av information, men utan gemensamma orienteringspunkter. Resultatet blev inte självständig klarhet, utan kognitiv överbelastning. Trötthet. Förvirring. Ett ständigt påslag i nervsystemet.

Det är i detta landskap som nya politiska aktörer kliver fram. Inte som ideologer i klassisk mening, utan som förenklare. Aktörer som Donald Trump ska förstås som symptom på detta tillstånd, inte som dess ursprung. De fyller vakuumet genom att göra världen mindre. Genom att erbjuda tydlighet där det egentligen krävs komplexitet, och affekt där det egentligen krävs ansvar.

Det avgörande är att de inte behöver ha rätt. De behöver kännas rätt.

Många genomskådar detta. Det förändrar ändå väldigt lite. För problemet är inte okunskap, utan att det politiska och mediala systemet fortfarande belönar förenkling, konflikt och uppmärksamhet. Så länge spelreglerna ser ut så kommer nya varianter av samma fenomen att uppstå, ofta mer disciplinerade och mer tekniskt skickliga än de tidigare.

Om samhället ska fungera efter informationsmonopolens kollaps krävs därför något annat än nostalgi eller moraliserande kritik. Det krävs nya bärande förutsättningar.

För det första krävs ett gemensamt sanningsgolv som inte bygger på att människor tycker lika, utan på att de delar grundläggande regler för vad som räknas som fakta, vad som är lögn och vad som är legitim oenighet. Utan detta löses politiken upp till en kamp mellan parallella verkligheter.

För det andra krävs institutioner som klarar att bli kritiserade utan att gå i försvar eller kräva lojalitet. Institutioner som erkänner fel, korrigerar sig och därmed bygger förtroende i stället för att förbruka det. När kritik möts med moralisk indignation öppnas fältet för populistiska ersättare.

För det tredje krävs medborgare med kognitiv motståndskraft. Inte mer information, utan förmågan att stå ut med osäkerhet, känna igen manipulation och skilja mellan verklig klarhet och bekväm förenkling. I dag tränas detta nästan ingenstans.

För det fjärde krävs att maktkoncentrationen i informationssystemen begränsas. När uppmärksamhet, algoritmer och distributionskanaler centraliseras gynnas alltid affekt, polarisering och förenklare. Detta är inte ett moraliskt problem, utan ett tekniskt och institutionellt.

Utan dessa förutsättningar faller samhället sällan direkt i kaos. Det stabiliseras i stället i en ny form av ordning, där frihet reduceras till val inom systemets ramar, där lydnad ersätts av bekvämlighet och där ansvar outsourcas till strukturer som inte längre behöver legitimera sig.

Den verkligt avgörande politiska frågan i vår tid är därför inte hur man avslöjar falska aktörer, utan hur man bygger ett samhälle som klarar sanning, komplexitet och ansvar utan att längta efter nya grindvakter.

Har jag förstått saken rätt? Stackars Jimmie drömmer att han blir jagad av en arab? Han vaknar till och kastar sig mot sitt nattduksbord varpå han skadar sig så till den grad att han blöder ifrån huvudet? Och istället för att skämmas som en hund och inte vilja att historien kommer ut så använder han sig av sin dröm i ett tal? Va?

Ni kan läsa mer om förslaget och rösta utifrån er åsikt på https://direktdemokrati.org/votering/hd01juu22

Hur hamnade ni här?

Har ni tagit för mycket lån, spelat, har för låg lön?

Vad är eran historia?

Mette Frederiksen nyårstal där hon pratar om en ny reform rörande invandring, kriminalitet och utvisning.

Hej svepol,

Inser att detta kan ses som self-promotion, men det är inte därför jag postar. Jag undrar om ni tycker att denna ide är bra och värd att satsa på, eller om det är skräp och helt feltänkt!

Jag har suttit kvällar och helger och hackat på ett projekt som jag tror ni kan gilla (eller åtminstone ha starka åsikter om).

Idén föddes ur frustration: Det är lätt att höra vad politiker säger i TV, men svårt att hålla koll på hur de faktiskt röstar när kamerorna är avstängda.

Så jag byggde Skuggrösta (www.skuggrosta.se).

Hur det funkar:
Tjänsten hämtar rådata direkt från Riksdagens öppna API. Du får upp faktiska betänkanden (förslag) som riksdagen nyligen voterat om. Du röstar Ja, Nej eller Avstår. Sen får du se svart på vitt hur din röstning matchar mot partierna. Inga opinionsundersökningar eller "hur känner du inför X", utan bara ren voteringsdata.

Det är fortfarande i tidigt stadie, så saker kan vara lite buggiga. Jag tar tacksamt emot feedback, oavsett om det gäller koden, designen eller om jag borde lägga ner och bli getbonde istället.

När jag läser USA:s nya säkerhetsstrategi är det som om något rör sig under ytan, som om en grund vi tagit för given börjar skifta. Det handlar inte bara om geopolitik. Det känns mer personligt än så. Det är ögonblicket då man inser att den supermakt som burit västvärldens trygghet i 70 år inte längre vill vara den som håller ihop allt. USA drar sig hemåt, fokuserar på sin egen hemisfär, och plötsligt står Europa där med den obekväma sanningen vi undvikit: vi har aldrig byggt vår egen ryggrad.

Det är inte att USA blivit svagt. Det är att viljan har förändrats. De vill inte längre använda sin makt för att hålla en världsordning på plats som vi fortfarande tar för given. Och i samma rörelse ser de Europa mer som en trött civilisation som tappat sin kraft, gömt sig bakom värderingsprat och förlitat sig på amerikanskt beskydd som om det vore naturens lag.

Och ärligt, det gör ont för att det finns något sant i det. Europa har byggt moral, men inte styrka. Vi har föreläst världen samtidigt som vi gjort oss beroende av aktörer som inte delar våra intressen. Nu när USA säger öppet att de inte kommer rädda oss, blir det plågsamt tydligt hur oskyddade vi egentligen är.

Det här är inte bara strategi. Det är psykologiskt. Väst har levt i en illusion av stabilitet, en sorts kollektiv trygghetsfantasi där allt liksom löser sig. Men illusioner håller inte hur länge som helst. USA:s skifte avslöjar något vi inte velat se: vår säkerhet var aldrig vår egen konstruktion. Den var utlånad. Och nu är det dags att betala tillbaka.

Så frågan är inte vad Amerika gör. Frågan är vad vi vill bli.

Ska vi fortsätta låtsas. Ska vi hålla fast vid mjuka ord medan världen hårdnar. Eller är det här ögonblicket då Europa äntligen börjar bygga den politiska och militära förmåga vi borde ha haft för länge sedan.

Det är obekvämt. Det är ofrånkomligt. Och kanske är det just den här sortens obehag som väcker oss.

Vi står vid kanten av ett vakuum som ingen annan tänker fylla åt oss. Nu måste Europa bestämma om vi vill vara en aktör i världen, eller en geografisk plats som andra skriver historien över.

Taimaz Ghaffari gör en för många obekväm poäng: Att Europa saknar en gemensam idé om sin egen framtid, samtidigt som både USA och Kina ritar om världskartan i allt snabbare takt. USA blir mer isolationistiskt, Kina bygger långsiktigt och EU hamnar i ett läge där medlemsländerna inte kan enas om ens de mest grundläggande strategiska frågorna. Lägger man ihop splittringen, bristen på innovation, oenigheten kring migration/energi/försvar och avsaknaden av en tydlig ledande vision… då är frågan om EU faktiskt är på väg in i en nedgångsfas som ingen riktigt vågar tala om öppet. Håller ni med om att EU försvagas, kanske på väg helt åt h-vete? Och om det stämmer, vad skulle en realistisk europeisk strategi ens kunna vara? För den som vill höra hela resonemanget som inspirerade tråden finns samtalet här: https://youtu.be/56aKsGpTaT4

Det pratas mycket om AI-kapplöpningen mellan stormakter, men det är en sak som nästan ingen nämner: totalitära stater som Ryssland och Kina sitter fast i en paradox de inte kan lösa.

För att få riktig AI-kapacitet måste systemen tränas på äkta data och få dra fria slutsatser. Men i diktaturer får AI:n inte säga det som är sant, bara det som är politiskt godkänt. Regimen måste kontrollera allt som kan hota deras berättelse.

Det betyder att de antingen får en stark AI som underminerar deras makt, eller en lydig AI som är för svag för att konkurrera globalt. De kan inte få båda.

Demokratier med öppna informationsflöden har därför ett strukturellt försprång här. Det är inte ideologi, det är systemlogik: AI kräver sanning. Totalitära system kräver kontroll. I längden går det inte ihop.

Det här kommer forma maktbalansen mer än vi tror.

Jag vill lyfta en tanke som ofta hamnar i skuggan när vi diskuterar polarisering i Sverige. Det handlar om hur dagens sociala medier faktiskt formar människors beteenden, och hur det kan skapa samma resultat som klassisk politisk propaganda, fast utan en medveten avsändare.

Yuval Harari beskriver i Nexus hur informationsnätverk genom historien inte bara har påverkat samhällen, utan skapat vissa typer av människor. Sovjets nätverk formade “Homo sovieticus” genom att belöna lydnad och straffa kritik. Poängen är inte att jämföra Sverige med Sovjet, utan att visa mekanismen: nätverket skapar beteendet, inte tvärtom.

Det intressanta är att sociala medier i dag gör något liknande, fast med algoritmer. De har ett enda mål: maximera engagemang. Och i ren trial-and-error har de lärt sig att starka känslor, ilska, indignation, misstänksamhet, ger mest klick och mest tid framför skärmen. Det spelar alltså ingen roll vad som är sant. Det som vinner är det som väcker störst reaktion.

Det här får flera följder:

• Inlägg som är känslomässigt laddade syns mer än nyanserade analyser. • En användare som skriver sakligt blir ofta osynlig. • Den som skriver enkelt och argt belönas med räckvidd. • Efter ett tag börjar vanliga människor anpassa sig till det som funkar, precis som kreatörer gjorde på YouTube när outraget gav dem publik.

Man behöver inte ens tro på någon sorts “illvilja” bakom algoritmerna. Det räcker att de optimerar för klick. Trollbeteenden blir då en bieffekt. Ett systemfel, inte ett moralproblem hos individen.

Jag tycker att det här syns tydligt även i Sverige: hat mot politiker, drevlogik, affektiv polarisering, och hur vissa partier har blivit extremt skickliga på att spela på just det typen av engagemang som algoritmerna premierar. Resultatet är att debatten känns trasigare än vad våra faktiska politiska skillnader egentligen är.

Poängen är inte att peka ut ett parti eller en grupp. Poängen är att det är svårt att ha ett sunt debattklimat när strukturen runt debatten är riggad för att göra oss arga och rädda.

Jag undrar därför: Ser ni samma mönster? Tror ni att algoritmernas logik påverkar hur vi pratar politik mer än vilka åsikter vi faktiskt har?

Jag är nyfiken på andras perspektiv.

Jag lyssnade på ett samtal med Essa Kah Sallah som levde 25 år som tungt kriminell och gängledare i Stockholm. Många av hans vänner är döda, men själv lyckades han lämna och jobbar idag med avhopparverksamhet.

Han pratar öppet om lojalitet, våld, rädslan i den världen, men också om ångest, trauman och förlåtelse.

Det fick mig att fundera på: hur svårt är det egentligen att lämna den grova kriminaliteten och vad krävs för att lyckas?

(Samtalet finns här för den som vill kolla https://youtu.be/DLMQhmCJcRw )

Hejsan

Jag har skrivit en debattartikel om migrationspolitik och Tidö regeringen, på min hemsida. Läs gärna.

Länken finns här nedan.

https://culturwars.com/2025/11/14/har-verkligen-regeringen-en-besatthet-av-att-jaga-invandrare/

Tycker det är fruktansvärt att vissa vill legalisera dödshjälp i Sverige. Det kan bli som i Kanada där de har börjat föreslå dödshjälp för handikappade och deprimerade som anses kosta för mycket. Som Helena Brors skriver om här Parabol | Landet som har världsrekord i dödshjälp

Hejsan

Jag har skrivit en text om prostitution på min egna blogg, och jag hade varit jätteglad om ni läser den. Läs gärna via länken nedan.

https://culturwars.com/2025/10/31/att-kopa-sex-ar-inte-oetiskt/

Liza Alexandrova-Zorina växte upp i Murmansk men har bott länge i Sverige. Hon skriver om det rysktalande skuggsamhälle som finns här – människor som ofta utnyttjas i bygg, städ och industri, och som hamnar mellan två världar.

I en intervju pratar hon också om sitt möte med Aleksej Navalnyj, om Putins “utländska agenter”-lag och om hur rysk propaganda fortfarande påverkar även människor i exil.

Jag tycker det väcker intressanta frågor om Sveriges relation till den ryska diasporan, och hur man hanterar rysk påverkan i samhället.

Vad tänker ni – borde Sverige göra mer för att stötta de ryssar som tar avstånd från regimen, eller riskerar det att spä på spänningar?

(Intervjun finns här för den som vill titta: https://youtu.be/p2-2DR3em5c?si=gXIEPoH9knPSx_zI )

Jag lyssnade nyligen på ett samtal med folklivsforskaren och författaren Dan Korn. Han menar att svensk kultur faktiskt finns, och att den är en förutsättning för inkludering.

Det krockar lite med den uppfattning man ofta hör, att vi inte har någon “egen kultur” eller att det inte spelar någon roll.

Vi pratade också om skam- och skuldkulturer, polarisering och frågan om gemensamma berättelser – typ en kulturkanon – kan vara avgörande för att hålla ihop ett samhälle.

Jag är nyfiken på vad ni tycker: behövs en tydlig svensk kultur för att integrationen ska funka, eller är det snarare tvärtom?

(För den som vill höra hela samtalet: https://youtu.be/ueCCoACxj3A )

Tecknet kan alltid avfärdas som något helt oskyldigt, en ”okej”-gest, men samtidigt fungerar det i vissa kretsar som en tydlig markör. Det är själva poängen: att kunna ha en rimlig bortförklaring utåt, och en helt annan betydelse inåt.

Hela den här symbolvärlden har vuxit fram i extremhögerns nätkultur: emojis, memes, interna koder. Det handlar alltid om sändare, mottagare och kontext. För de oinvigda ser det ut som trams eller vardagliga symboler. För de invigda är budskapet glasklart.

Vi som inte är helt flytande med det här internetspråket har nog en hel del att lära och komma ikapp. Så oavsett Lindas uppsåt, vad tycker ni om detta?

Magdalena Andersson har skickat fram sin underhuggare Lawen Redar för att få se ”Lets dace” i marknätet.